Fick besked i morse att en av mina arbetskamrater gick bort i natt. Det var i och för sig väntat efter en tids sjukdom men det känns ändå svårt. Jag har känt henne i väldigt många år förutom de nästan 30 år (var 4 månader kvar) som vi har varit arbetskamrater. Jag arbetade tillsammans med hennes mamma innan hon och jag hamnade på samma arbete. Så vi kände varanda redan innan.

Här hemma så går jag bara och klämmer på en tjock rexmage och väntar på bebbar. Men det verkar vara ett tag kvar innan det är dags. En annan av rexhonorna kastade sin kull i förra veckan. Och det var bara tur att inte denna kastade också för de gick i samma bur.

Vovven verkar trivas jättebra och har blivit väldigt bortskämd av min dotter som har henne med i sängen varje natt fastän det är hon som har bestämt att hundar inte ska vara i sängen.